Förkonditionering är förvisso en komfortfunktion som förbereder kupén (och mer därtill) för förare och passagerare. Den hjälper också till att förbereda batterierna för laddning när väderförhållandena inte är idealiska, som vid mycket kalla och låga temperaturer. Förvärmning kräver dock oundvikligen energi, vilket logiskt sett dras från fordonets laddningsprocess.

Särskilt med långsammare laddningskällor, såsom 220-volts hemmaladdning och med laddare som generellt inte har högre effekt än 7 kW, är den procentuella minskningen av batteriladdningen påtaglig och nackdelaktig.

I praktiken minskar bilens faktiska laddningsprestanda eftersom den delen av "förlorad energi" avleds från batteriet till förvärmning. Detta sker även på BMW-biler som laddas med förkonditioneringsfunktionen aktiverad.

Den mest tillförlitliga lösningen är att övervaka laddningskällans effekt och nicht utgå ifrån att varje laddningssession fullt ut kan kompensera för uppvärmningen av kupén eller batteriet.

Frågan är: Är det verkligen nödvändigt att aktivera förkonditionering? Om svaret är ja bör det betraktas som en laddning under den maximala nivån.

Det är dock inga problem med laddare med högre effekt, som de på offentliga laddstationer, och BMW-laddkabeln är inte ett problem.